Varje gång jag pratar med dig i telefonen, så slutar det alltid i katastrof. Varför?

Vi pratar knappt i telefonen, vi ses knappt längre. Varför?

jag som trode att det skulle bli så att vi skulle kunna umgås, att vi skulle kunna prata.

vad ska jag göra med allting? saker, känslor allt. Allting känns bara så jobbigt just nu.

jag har accepterat att det är som det är.

skulle vid detta tillfälle vilja likna saker vid en färgskala som går från svart till vitt.

allting hade klara konturer, men med tiden så blir allting bara ljusare, och snart försvinner alla konturer.

till slut så syns ingenting. och jag vet inte vad jag ska göra, tycker att man måste kunna prata och umgås.

om jag bara kunde få en anledning till varför, till varför allting är som det är.

förstår om du tycker att det är jobbigt med allt, men tala då om för mig vad det är som är jobbigt.

jag har svårt att acceptera att saker är som de är eftersom jag ingenting får veta.

fick jag bara veta vad som känns jobbigt, så skulle jag kanske kunna göra någonting för att det ska vara mindre jobbigt.

de senaste gångerna som vi har umgåts, så har det varit för att vi måste prata.

de senaste gångerna som vi har pratat, så har du haft besök.

varför kan vi inte umgås med varandra även om vi inte ska prata?

varför kan vi inte ha ett vanligt samtal i telefonen när du är ensam?